[clearfix]
1. 개요
Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. 좋은 가정에서는 그 누구도 특권을 인정받지 않으며 소외되지도 않는다. |
1928년 1월 18일, 당시 사민당 의원이던 페르 알빈 한손이 스웨덴 하원에서 열린 토론에 한 연설. 이 연설로 스웨덴에 처음으로 국민의 집이라는 개념이 등장했다. 이후 스웨덴 총리로 집권하게 된 한손이 본격적으로 스웨덴 복지 제도를 시작하게 된다.
2. 연설
2.1. 핵심 부분
2.2. 전문
출처Vid högtidliga och för övrigt även vid vardagliga tillfällen tala vi gärna om samhället – staten, kommunen – såsom det för oss alla gemensamma hemmet, folkhemmet, medborgarhemmet. Bilden har måhända efter den senaste stora författningsreformen fått en flitigare användning än tillförene, men även under det politiska fåväldets tid tillgreps den från makthavarnas sida, i synnerhet när det gälde [sic] att hos massorna inpränta känslan av förpliktelse till det allmänna, skyldigheten att bära bördor och bringa offer. Det är kanske också i pliktkänslan som uppfattningen om samhället såsom det gemensamma hemmet starkast och bäst kommer fram. Sin egen rätt och sin egen andel är den enskilde sällan sen att hävda, men i omtanken om andra är han icke lika snar.
엄숙한 경우에서, 그리고 부수적으로 일상적인 경우에서, 우리는 우리 모두의 보금자리로서의 국가, 지방 자치 단체를 포함한 사회에 대해 이야기하기를 좋아한다. 이와같은 화상은 지난 개헌 이후로 더욱 널리 사용되는 것일지도 모르겠으나 이는 전제정치 시절에도 대중에게 부담과 희생의 의무감을 심어주기 위해 권력자들이 붙잡고 있던 것이다. 사회를 공동의 보금자리로 보는 인식은 의무감에서 가장 확실하게 나온다. 그러나 개개인은 자신의 권익을 주장하는 데에 있어 느린 경우가 드물지만 타인의 권익을 주장하는 데에서는 결코 빠르지 않다.
Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.
가정의 기초는 공동성과 공감이다. 좋은 가정에서는 그 누구도 특권을 인정받지 않으며 소외되지도 않는다. 또 편애 받는 사람도 없고 따돌림 받는 사람도 없다. 어떤 사람이 다른 사람을 무시하지도 않는다. 누구도 다른 사람의 희생에 기초하여 이득을 보고자 하지 않으며, 강자가 약자를 억압하거나 수탈하지 않는다. 좋은 가정에서는 평등, 배려, 협력, 도움주기가 지배한다. 커다란 인민의 그리고 국민의 가정에 적용한다면 이는 현재 국민을 특권층과 소외층, 지배자와 신민, 수탈자와 피수탈자로 나누는 모든 사회적, 경제적 장벽의 철폐를 의미한다.
Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt sett består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betrakta många det som en lycka om de få bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.
그러나 스웨덴 사회는 아직 좋은 시민의 집이 아니다. 이곳에는 정치적 권리의 평등이라는 형식적 평등이 분명히 존재하지만, 사회적으로는 여전히 계급 사회가 존재하고 경제적으로는 소수의 독점이 우세다. 어떤 사람들은 궁전에 살고 있지만, 많은 사람들은 추운 겨울에도 그들의 오두막에 머물 수 있다면 그것을 축복이라고 생각한다. 어떤 사람들은 풍요롭게 살고 있지만, 많은 사람들은 빵 한 모슬을 위해 집집마다 돌아다니고, 가난한 사람들은 질병, 실업 및 기타 불행이 도사리고 있는 내일을 걱정한다. 스웨덴 사회가 선량한 시민의 집이 되려면 계급 차이를 제거하고, 사회적 돌봄이 발달하고, 경제적 평등이 이루어져야 하며, 노동자의 몫 또한 경제 관리, 민주주의가 사회적, 경제적으로 시행되고 적용된다.
Man skall kanske invända, att den sociala och ekonomiska utjämningen länge pågått och alltjämt fortgår. En liberal nationalekonom gjorde för en tid sedan ett nummer av, att sedan 1860-talet lönen för grovarbetare och statare vuxit betydligt raskare än för lektorer och kammarråd. Men detta visar ju alls icke att vi nått ett tillstånd, med vilket vi böra slå oss till ro. Även om armodet är mindre nu än förr, så är dock nöden alltjämt daglig gäst i tusende svenska hem, fastän man i vissa kretsar icke tänker på den mer än vid juletid. Massor av medborgare leva i betryck och otrygghet. Mer än 5 proc. av befolkningen åtnjöt fattigvårdsunderstöd 1924 – och dock är fattigvården för de flesta den sista resursen efter långa fruktlösa försök att klara sig själv. Många, många kämpa sig fram under stora försakelser. Lönen för arbetare inom handel, industri och samfärdsel pendlade 1926 mellan 1,431 och 3,572 kr. och genomsnittslönen låg under hälften av dessa belopp sammantagna. För stataren var samma år värdet av lön och stat 1,105 kr. I vår tid får det vändas många gånger på slanten innan den ges ut om sådan inkomst skall räcka till det nödtorftiga för ofta stora familjer.
어쩌면 사람들은 사회적 경제적 평등화가 오랫동안 진행되어 왔고, 지금까지도 계속되고 있다고 이의를 제기할 수도 있다. 최근 한 진보적 경제학자는 1860년대 이후 육체 노동자와 농노의 임금이 강사나 상공회의소 직원들의 임금보다 훨씬 더 빠르게 증가했다고 지적했다. 그러나 이것은 우리가 만족해야 할 상태에 이르렀다는 것을 전혀 보여주지 않는다. 비록 가난이 지금은 예전보다 덜하다고 할지라도, 어떤 집단에서는 크리스마스 때보다 더 많이 생각되지 않는다 할지라도, 고난은 여전히 매일 수 천 개의 스웨덴 가정을 방문한다. 많은 시민들이 고통과 불안 속에 살고 있다. 1924년에 인구의 5퍼센트 이상이 생계지원을 받았지만, 그럼에도 불구하고 생계지원은 대부분의 사람들이 오랫동안 성과 없이 스스로를 꾸려나가려는 노력 끝에 최후의 수단이다. 많은 사람들이 큰 희생을 감수하며 나아간다. 1926년에 무역, 산업, 운송 노동자들의 임금은 1,431 크로나에서 3,572 크로나 사이였고, 평균 임금은 이를 합친 것의 절반도 되지 않았다. 농노의 경우에는 같은 해 1,105 크로나였다. 우리 시대에는, 그러한 수입이 종종 대가족의 필수품을 충족시키기에는 어림도 없다.
Men ändock ropas det från många håll på lönesänkningar och Svenska arbetsgivareföreningen svänger lockoutklubban i syfte att tvinga fram sådana! Den alltjämt rådande oerhörda ojämnheten i den ekonomiska fördelningen illustreras på ett slående sätt av statistiken över enskilda personers år 1921 redovisade förmögenhet. 9 proc. av inkomsttagarna ägde 90 proc. av förmögenheten; av 2,946,052 inkomsttagare redovisas 2,319,621 utan angiven förmögenhet, men vi hade 933 inkomsttagare som disponerade miljonförmögenheter, nära 2 ½ miljon vardera. Ser man på de särskilda yrkesgrupperna blir illustrationen kanske ännu mera talande. Där har man t.ex. jordbruket. På varje medlem av godsägarefamiljen kom en förmögenhetsandel av 128,000 kr., på varje medlem av hemmansägarefamiljen en andel av 5,400 kr., på medlem av torparfamiljen en andel av 213 kr. och på medlem av statarfamiljen en andel av 16 kr. och 25 öre. Inom industrin är motsättningen lika bjärt om man jämför vad som kommer på en medlem av företagarfamiljen och en medlem av arbetarfamiljen. Vi kunna ju lämpligen se på de just nu mest aktuella industrierna. Vid sågverken kom på varje medlem av företagarfamiljen en förmögenhetsandel av 44,000 kr., på medlemmen av arbetarfamiljen 118 kr., inom pappersmasse- och pappersindustrierna voro siffrorna resp. 73,920 kr. och 113 kr., vid malmgruvorna 80,000 kr. och 138 kr., etc. Detta är siffror som tala och som agitera. Det blir ständigt flera som fråga sig, varför den ekonomiska fördelningen skall i så hög grad vara till de hårt arbetandes nackdel; vår tids människor betrakta icke ett samhälle av fattiga och rika såsom en gudomlig ordning; de lyssna icke när de mättes profeter predika ”Österlandets förnöjsamhet”.
그러나 여전히 많은 사람들이 임금 삭감을 요구하고, 스웨덴 고용주 협회는 그런 삭감을 강요하기 위해 파업을 저지하려고 하고 있다. 여전히 지배적인 경제적 분배의 엄청난 불평등은 1921년에 보고된 개인 재산 대한 통계를 통해 현저하게 잘 나타난다. 전체 신고자의 단 9퍼센트가 전체 90퍼센트의 부를 소유했고, 2,946,052명의 소득 신고자 중 2,319,621명은 신고된 재산도 없었지만, 백만 크로나를 가진 신고자는 933명이나 되었다. 다른 직업군들을 보면, 이 문제는 아마도 더욱 분명해질 것이다. 예를 들어, 농업을 보면 지주 가족의 각 구성원은 128,000 크로나의 재산을, 소자작농 가족의 각 구성원은 5,400 크로나의 재산을, 소작농 가족의 각 구성원은 213크로나의 재산을, 농장 노동자 가족의 각 구성원은 16크로나와 25외레의 재산을 가지고 있었다. 이처럼 지주 가족의 구성원과 농장 노동자 가족의 구성원에게 돌아가는 것을 비교해 보면, 산업에서도 마찬가지로 그 대조가 극명하다. 현재 가장 관련이 높은 산업들을 편리하게 살펴보면, 제재소에서 기업가 가족의 각 구성원은 44,000크로나의 재산을, 노동자 가족의 118크로나의 재산을 가지고 있었으며, 제지 산업에서 그 수치는 각각 73,920크로나와 113크로나, 광석 광산에서 8만 크로나와 138크로나 등이었다. 오늘날, 경제적 분배가 왜 그렇게 열심히 일하는 사람들에게 불리해야 하느냐고 묻는 사람들이 점점 많아지고 있다. 우리 시대 사람들은 더이상 부익부 빈익빈 사회를 신의 명령으로 보지 않는다. 만족한 사람들의 예언자들이 '동양의 만족'을 설파할 때 그들은 듣지 않는다.
Det är den stora uppgiften för en ärlig demokratisk politik att göra samhället till det goda medborgarhemmet. Men tar man del av den sittande regeringens program, sådant det avspeglar sig i trontal och statsverksproposition, så är man berättigad till frågan: är denna regering demokratisk mer än till namnet? Dess ekonomiska politik representeras främst av en kommunalskattereform, som sådan den framträdde i fjol snarare ökade än lättade skattebördan för de minst bärkraftiga och som väl i år kommer att i sina eftergifter åt höger bli ur demokratisk synpunkt ännu sämre. Dess sociala politik får sitt främsta och förnämsta uttryck i förslaget till lag angående kollektivavtal, vilken bildar inledningen till en lagstiftning i syfte att försvåra de arbetande klassernas kamp för högre levnadsstandard, och som nu drives fram mot de organiserade arbetarnas protester. Men någon antydan om, att regeringen ämnar framlägga t.ex. förslag om arbetslöshetsförsäkring, finner man icke. Det är tydligt, att den sittande regeringen icke har någon starkare känsla för behovet av förändringar i den sociala och ekonomiska ordningen. Den finner väl, med sin partipress, att allt är ganska gott. Dess chef har ju också en gång förklarat, att för den borgerliga demokratin har deltagandet i det sociala reformarbetet ofta inneburit uppoffringar. Från den som ser saken så är knappast någonting att vänta till gagn för det sociala och ekonomiska demokratiseringsarbetet.
사회를 시민들이 살기 좋은 곳으로 만드는 것이 정직한 민주주의 정책의 큰 과제이다. 그러나 왕좌의 연설과 예산안에 반영된 현 정부의 계획을 살펴보면 이 정부가 단순히 이름값 이상으로 민주적인가 하는 질문을 할 자격이 있다. 현 정부의 경제 정책은 주로 작년에 나타났듯이 가장 부유하지 못한 사람들의 세부담을 경감시켜 주기 보다는 되려 늘어난 지방세로 대표되며 이는 올해는 우파에 대한 양보로 인해 더욱 악화될 것으로 보인다. 현 정부의 사회 정책은 보다 높은 생활 수준을 위한 서민들의 투쟁을 방해하기 위한 입법을 하고 있으며 이는 현재 노조 노동자들의 시위에 맞서 추진되고 있다. 그러나 정부는 예를 들어 실업보험 같은 것을 제안할 의도가 있다는 징후는 없다. 현 정부가 사회 및 경제 질서의 변화에 대한 필요성에 대한 강한 의식을 가지고 있지 않다는 것은 분명하다. 당의 언론과 함께 모든 것이 상당히 좋다는 것을 발견하고 있는 듯하다. 현 정부의 지도자는 또한 부르주아 민주주의를 위해 사회 개혁 작업에 참여하는 것은 종종 희생을 수반한다고 말한 적이 있다. 이런 식으로 보는 사람으로부터 사회 및 경제 민주화 작업에 이로울 것이라고 기대할 수 있는 것은 거의 없다.
Det är endast på ett område av det sociala fältet, som regeringen visat någon iver och handlingslust. Det är ifråga om arbetsfreden. Tyvärr måste man emellertid konstatera, att detta ingripande icke präglas av något socialt förnuft, icke är ägnat att tjäna en utveckling fram till social fred och samförstånd, utan istället hotar att ytterligare försämra det nuvarande tillståndet.엄숙한 경우에서, 그리고 부수적으로 일상적인 경우에서, 우리는 우리 모두의 보금자리로서의 국가, 지방 자치 단체를 포함한 사회에 대해 이야기하기를 좋아한다. 이와같은 화상은 지난 개헌 이후로 더욱 널리 사용되는 것일지도 모르겠으나 이는 전제정치 시절에도 대중에게 부담과 희생의 의무감을 심어주기 위해 권력자들이 붙잡고 있던 것이다. 사회를 공동의 보금자리로 보는 인식은 의무감에서 가장 확실하게 나온다. 그러나 개개인은 자신의 권익을 주장하는 데에 있어 느린 경우가 드물지만 타인의 권익을 주장하는 데에서는 결코 빠르지 않다.
Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre, där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ned och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, i rika och fattiga, besuttne och utarmade, plundrare och utplundrade.
가정의 기초는 공동성과 공감이다. 좋은 가정에서는 그 누구도 특권을 인정받지 않으며 소외되지도 않는다. 또 편애 받는 사람도 없고 따돌림 받는 사람도 없다. 어떤 사람이 다른 사람을 무시하지도 않는다. 누구도 다른 사람의 희생에 기초하여 이득을 보고자 하지 않으며, 강자가 약자를 억압하거나 수탈하지 않는다. 좋은 가정에서는 평등, 배려, 협력, 도움주기가 지배한다. 커다란 인민의 그리고 국민의 가정에 적용한다면 이는 현재 국민을 특권층과 소외층, 지배자와 신민, 수탈자와 피수탈자로 나누는 모든 사회적, 경제적 장벽의 철폐를 의미한다.
Det svenska samhället är ännu icke det goda medborgarhemmet. Här råder visserligen en formell likhet, likheten i politiska rättigheter, men socialt sett består ännu klassamhället och ekonomiskt råder fåtalets diktatur. Olikheterna äro stundom skriande; medan några bo i palats betrakta många det som en lycka om de få bo kvar i sina kolonistugor även under den kalla vintern; medan en del leva i överflöd, gå många från dörr till dörr för att få en beta bröd, och den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar. Skall det svenska samhället bli det goda medborgarhemmet måste klasskillnaden avlägsnas, den sociala omsorgen utvecklas, en ekonomisk utjämning ske, de arbetande beredas andel även i det ekonomiska förvaltandet, demokratin genomföras och tillämpas även socialt och ekonomiskt.
그러나 스웨덴 사회는 아직 좋은 시민의 집이 아니다. 이곳에는 정치적 권리의 평등이라는 형식적 평등이 분명히 존재하지만, 사회적으로는 여전히 계급 사회가 존재하고 경제적으로는 소수의 독점이 우세다. 어떤 사람들은 궁전에 살고 있지만, 많은 사람들은 추운 겨울에도 그들의 오두막에 머물 수 있다면 그것을 축복이라고 생각한다. 어떤 사람들은 풍요롭게 살고 있지만, 많은 사람들은 빵 한 모슬을 위해 집집마다 돌아다니고, 가난한 사람들은 질병, 실업 및 기타 불행이 도사리고 있는 내일을 걱정한다. 스웨덴 사회가 선량한 시민의 집이 되려면 계급 차이를 제거하고, 사회적 돌봄이 발달하고, 경제적 평등이 이루어져야 하며, 노동자의 몫 또한 경제 관리, 민주주의가 사회적, 경제적으로 시행되고 적용된다.
Man skall kanske invända, att den sociala och ekonomiska utjämningen länge pågått och alltjämt fortgår. En liberal nationalekonom gjorde för en tid sedan ett nummer av, att sedan 1860-talet lönen för grovarbetare och statare vuxit betydligt raskare än för lektorer och kammarråd. Men detta visar ju alls icke att vi nått ett tillstånd, med vilket vi böra slå oss till ro. Även om armodet är mindre nu än förr, så är dock nöden alltjämt daglig gäst i tusende svenska hem, fastän man i vissa kretsar icke tänker på den mer än vid juletid. Massor av medborgare leva i betryck och otrygghet. Mer än 5 proc. av befolkningen åtnjöt fattigvårdsunderstöd 1924 – och dock är fattigvården för de flesta den sista resursen efter långa fruktlösa försök att klara sig själv. Många, många kämpa sig fram under stora försakelser. Lönen för arbetare inom handel, industri och samfärdsel pendlade 1926 mellan 1,431 och 3,572 kr. och genomsnittslönen låg under hälften av dessa belopp sammantagna. För stataren var samma år värdet av lön och stat 1,105 kr. I vår tid får det vändas många gånger på slanten innan den ges ut om sådan inkomst skall räcka till det nödtorftiga för ofta stora familjer.
어쩌면 사람들은 사회적 경제적 평등화가 오랫동안 진행되어 왔고, 지금까지도 계속되고 있다고 이의를 제기할 수도 있다. 최근 한 진보적 경제학자는 1860년대 이후 육체 노동자와 농노의 임금이 강사나 상공회의소 직원들의 임금보다 훨씬 더 빠르게 증가했다고 지적했다. 그러나 이것은 우리가 만족해야 할 상태에 이르렀다는 것을 전혀 보여주지 않는다. 비록 가난이 지금은 예전보다 덜하다고 할지라도, 어떤 집단에서는 크리스마스 때보다 더 많이 생각되지 않는다 할지라도, 고난은 여전히 매일 수 천 개의 스웨덴 가정을 방문한다. 많은 시민들이 고통과 불안 속에 살고 있다. 1924년에 인구의 5퍼센트 이상이 생계지원을 받았지만, 그럼에도 불구하고 생계지원은 대부분의 사람들이 오랫동안 성과 없이 스스로를 꾸려나가려는 노력 끝에 최후의 수단이다. 많은 사람들이 큰 희생을 감수하며 나아간다. 1926년에 무역, 산업, 운송 노동자들의 임금은 1,431 크로나에서 3,572 크로나 사이였고, 평균 임금은 이를 합친 것의 절반도 되지 않았다. 농노의 경우에는 같은 해 1,105 크로나였다. 우리 시대에는, 그러한 수입이 종종 대가족의 필수품을 충족시키기에는 어림도 없다.
Men ändock ropas det från många håll på lönesänkningar och Svenska arbetsgivareföreningen svänger lockoutklubban i syfte att tvinga fram sådana! Den alltjämt rådande oerhörda ojämnheten i den ekonomiska fördelningen illustreras på ett slående sätt av statistiken över enskilda personers år 1921 redovisade förmögenhet. 9 proc. av inkomsttagarna ägde 90 proc. av förmögenheten; av 2,946,052 inkomsttagare redovisas 2,319,621 utan angiven förmögenhet, men vi hade 933 inkomsttagare som disponerade miljonförmögenheter, nära 2 ½ miljon vardera. Ser man på de särskilda yrkesgrupperna blir illustrationen kanske ännu mera talande. Där har man t.ex. jordbruket. På varje medlem av godsägarefamiljen kom en förmögenhetsandel av 128,000 kr., på varje medlem av hemmansägarefamiljen en andel av 5,400 kr., på medlem av torparfamiljen en andel av 213 kr. och på medlem av statarfamiljen en andel av 16 kr. och 25 öre. Inom industrin är motsättningen lika bjärt om man jämför vad som kommer på en medlem av företagarfamiljen och en medlem av arbetarfamiljen. Vi kunna ju lämpligen se på de just nu mest aktuella industrierna. Vid sågverken kom på varje medlem av företagarfamiljen en förmögenhetsandel av 44,000 kr., på medlemmen av arbetarfamiljen 118 kr., inom pappersmasse- och pappersindustrierna voro siffrorna resp. 73,920 kr. och 113 kr., vid malmgruvorna 80,000 kr. och 138 kr., etc. Detta är siffror som tala och som agitera. Det blir ständigt flera som fråga sig, varför den ekonomiska fördelningen skall i så hög grad vara till de hårt arbetandes nackdel; vår tids människor betrakta icke ett samhälle av fattiga och rika såsom en gudomlig ordning; de lyssna icke när de mättes profeter predika ”Österlandets förnöjsamhet”.
그러나 여전히 많은 사람들이 임금 삭감을 요구하고, 스웨덴 고용주 협회는 그런 삭감을 강요하기 위해 파업을 저지하려고 하고 있다. 여전히 지배적인 경제적 분배의 엄청난 불평등은 1921년에 보고된 개인 재산 대한 통계를 통해 현저하게 잘 나타난다. 전체 신고자의 단 9퍼센트가 전체 90퍼센트의 부를 소유했고, 2,946,052명의 소득 신고자 중 2,319,621명은 신고된 재산도 없었지만, 백만 크로나를 가진 신고자는 933명이나 되었다. 다른 직업군들을 보면, 이 문제는 아마도 더욱 분명해질 것이다. 예를 들어, 농업을 보면 지주 가족의 각 구성원은 128,000 크로나의 재산을, 소자작농 가족의 각 구성원은 5,400 크로나의 재산을, 소작농 가족의 각 구성원은 213크로나의 재산을, 농장 노동자 가족의 각 구성원은 16크로나와 25외레의 재산을 가지고 있었다. 이처럼 지주 가족의 구성원과 농장 노동자 가족의 구성원에게 돌아가는 것을 비교해 보면, 산업에서도 마찬가지로 그 대조가 극명하다. 현재 가장 관련이 높은 산업들을 편리하게 살펴보면, 제재소에서 기업가 가족의 각 구성원은 44,000크로나의 재산을, 노동자 가족의 118크로나의 재산을 가지고 있었으며, 제지 산업에서 그 수치는 각각 73,920크로나와 113크로나, 광석 광산에서 8만 크로나와 138크로나 등이었다. 오늘날, 경제적 분배가 왜 그렇게 열심히 일하는 사람들에게 불리해야 하느냐고 묻는 사람들이 점점 많아지고 있다. 우리 시대 사람들은 더이상 부익부 빈익빈 사회를 신의 명령으로 보지 않는다. 만족한 사람들의 예언자들이 '동양의 만족'을 설파할 때 그들은 듣지 않는다.
Det är den stora uppgiften för en ärlig demokratisk politik att göra samhället till det goda medborgarhemmet. Men tar man del av den sittande regeringens program, sådant det avspeglar sig i trontal och statsverksproposition, så är man berättigad till frågan: är denna regering demokratisk mer än till namnet? Dess ekonomiska politik representeras främst av en kommunalskattereform, som sådan den framträdde i fjol snarare ökade än lättade skattebördan för de minst bärkraftiga och som väl i år kommer att i sina eftergifter åt höger bli ur demokratisk synpunkt ännu sämre. Dess sociala politik får sitt främsta och förnämsta uttryck i förslaget till lag angående kollektivavtal, vilken bildar inledningen till en lagstiftning i syfte att försvåra de arbetande klassernas kamp för högre levnadsstandard, och som nu drives fram mot de organiserade arbetarnas protester. Men någon antydan om, att regeringen ämnar framlägga t.ex. förslag om arbetslöshetsförsäkring, finner man icke. Det är tydligt, att den sittande regeringen icke har någon starkare känsla för behovet av förändringar i den sociala och ekonomiska ordningen. Den finner väl, med sin partipress, att allt är ganska gott. Dess chef har ju också en gång förklarat, att för den borgerliga demokratin har deltagandet i det sociala reformarbetet ofta inneburit uppoffringar. Från den som ser saken så är knappast någonting att vänta till gagn för det sociala och ekonomiska demokratiseringsarbetet.
사회를 시민들이 살기 좋은 곳으로 만드는 것이 정직한 민주주의 정책의 큰 과제이다. 그러나 왕좌의 연설과 예산안에 반영된 현 정부의 계획을 살펴보면 이 정부가 단순히 이름값 이상으로 민주적인가 하는 질문을 할 자격이 있다. 현 정부의 경제 정책은 주로 작년에 나타났듯이 가장 부유하지 못한 사람들의 세부담을 경감시켜 주기 보다는 되려 늘어난 지방세로 대표되며 이는 올해는 우파에 대한 양보로 인해 더욱 악화될 것으로 보인다. 현 정부의 사회 정책은 보다 높은 생활 수준을 위한 서민들의 투쟁을 방해하기 위한 입법을 하고 있으며 이는 현재 노조 노동자들의 시위에 맞서 추진되고 있다. 그러나 정부는 예를 들어 실업보험 같은 것을 제안할 의도가 있다는 징후는 없다. 현 정부가 사회 및 경제 질서의 변화에 대한 필요성에 대한 강한 의식을 가지고 있지 않다는 것은 분명하다. 당의 언론과 함께 모든 것이 상당히 좋다는 것을 발견하고 있는 듯하다. 현 정부의 지도자는 또한 부르주아 민주주의를 위해 사회 개혁 작업에 참여하는 것은 종종 희생을 수반한다고 말한 적이 있다. 이런 식으로 보는 사람으로부터 사회 및 경제 민주화 작업에 이로울 것이라고 기대할 수 있는 것은 거의 없다.
정부가 어떤 열의와 행동 의지도 보여준 것은 사회적 분야의 한 분야, 즉 노동 평화이다. 불행하게도, 이러한 개입은 어떤 사회적 지혜에 의해서도 특징지어지지 않으며, 사회적 평화와 이해를 향한 발전을 촉진하지도 않는다는 점에 주목해야 한다. 오히려, 그것은 현재의 상황을 더욱 악화시킬 위협이 된다.
이른바 노동평화 입법에 대한 공론화 과정에서 노동평화의 큰 문제는 강압적인 법을 통해서 해결될 수 없으며 대화와 타협을 통한 이해의 길을 통해서만 해결될 수 있다는 것이 비사회주의적 입장에서조차 강하게 주장되어 왔다. 영국에서 시작된 사용자와 노동자의 합의에 관 논의는 우리나라에서도 깊은 관심을 가지고 진행되어 왔다. 우리나라의 당사자들이 유사한 협상을 할 준비가 되어있는지에 대해서는 감히 단언할 수 없다. 아마도 더 주목해야 할 것은 지난 10년에서 15년 동안 평균적으로 사용자와 노동자 사이의 모든 분쟁의 4분의 3이 공개적인 충돌 없이 해결되었다는 사실이다. 그리고 나는 정부가 노동자 계층을 무장하고 노동자를 제외하고도 인기가 없는 법안을 밀어붙이기 보다는 사용자와 노동자를 하나로 모아 이해의 논의를 하고자 한다면 노동평화를 위한 열의를 훨씬 더 합리적이고 유익하게 활용할 것이라고 굳게 주장한다. 그러나 에크만 정부의 첫 번째 조치 중 하나는 잘 알려진 바와 같이, 최근 사회민주적 정부가 시작한 공정한 당사자들의 중재로 노동자와 사용자의 대표자 간의 협상을 결렬시킨 것인데, 이 협상은 방해받지 않고 진행될 수 있었다면 처음 기대했던 것보다 더 진전되었을 것이다. 현 정부의 노동평화 정책이 이러한 출발을 보임에 따라 그 지속이 새로운 갈등만을 불러왔다는 것은 이해할 수 있다. 정부는 잘못된 길을 외면할 용기도 지혜도 없었다. 그저 시작하면서 필사적으로 계속되었을 뿐이다.
Det är så mycket mer förvånansvärt, att socialministern kunnat vara med härom, som han icke blott tidigare ådagalagt ett gott förstånd i sociala ting utan också offentligen givit tillkänna, att en lagstiftning om arbetsfreden bör komma tillstånd endast under vissa bestämda förutsättningar. Till dessa förutsättningar hörde arbetar- och arbetsgivarorganisationernas förtroende till planerade åtgärder. Åtminstone inom arbetarorganisationerna möta lagstiftningsförsöken en djup och allmän misstro. Att under sådana omständigheter forcera fram lagar kan endast leda till en skärpning av motsättningarna och ett försvårande av allvarliga samförståndssträvanden.
Det är rätt kuriöst, att en socialist skall behöva varna en frisinnat-liberal regering för att lägga nya stenar på vägen till samförstånd. Enligt en vulgär småborgerlig uppfattning vilja ju vi socialister striden för dess egen skull och knyta våra förhoppningar om framgång till en ständig oro och skärpta motsättningar. I verkligheten äro vi, även socialt sett, mycket fredsvänliga. Inom den socialistiskt skolade delen av arbetarklassen är det en ganska allmän mening, att det nya och bättre samhället säkrast och bäst reses under fredlig utveckling. Vi betrakta arbetet såsom den förnämsta källan till rikedom och kultur. Vi se i det ostörda värdeskapandet en av de viktigaste betingelserna för allmänt väl och enskildas bästa. Under senare år har man även bland arbetarna börjat fundera över om icke förhållandet på arbetsmarknaden skulle kunna nöjaktigt regleras på ett bättre sätt än genom öppna förödande strider. Strejkvapnet tillgripes nu sparsammare. Enligt den officiella statistiken voro antalet strejker under åren 1916-1920 i genomsnitt 442 per år, 1921 302,1922 354, 1923 192, 1924 238, 1925 211, 1926 191. Antalet av strejker berörda arbetare var: 1916-1920 i genomsnitt 45,464, 1921 44,053, 1922 43,547, 1923 42,995, 1924 19,495, 1925 20,438 och 1926 28,046. Om trots denna påtagliga återhållsamhet ändock genomsnittligen under femårsperioden 1921-1925 ett större antal arbetare varit invecklade i konflikter än under närmast föregående femårsperiod, så beror detta på arbetsgivarnas lockouter. Men det finnes åtskilliga tecken, som tyda på, att även på arbetsgivarsidan tränger sig fram insikter och stämningar av annat slag än de, som behärska lockoutherrarna.
Utan att av de anförda siffrorna draga några för långt gående slutsatser, torde man kunna betrakta det såsom ingalunda utsiktslöst att allvarligt syssla med samförståndstanken. Men man bör från början göra klart för sig, att skall den kunna beredas någon betydande och varkatig framgång måste den tagas upp i demokratisk anda. Begreppen herre och tjänare måste definitivt övergivas. Envisas man att i arbetaren se endast en lejd varelse, som man skall draga så mycket fördel av som möjligt mot minsta möjliga vederlag, då kommer man ingen vart mot en bättre ordning. Men vill man i arbetaren se en värdefull medarbetare i företaget och som sådan göra honom delaktig icke blott i arbetet, utan också i skötsel och ledning och avkastning, då kan det löna sig att på allvar undersöka huru långt samförståndets, de gemensamma intressenas och samarbetets väg bär. Man kommer då in på den industriella demokratins problem, som enligt min mening innesluter den verkliga lösningen av arbetsfredens problem och som, löst med ärlighet och förstånd, kommer att mäktigt bidraga till övervinnandet av näringslivets svårigheter och till en stegrad produktion.
Ingen är nog naiv att tro på ett snart genomförande av den industriella demokratin. Det finns ännu mycket av fördomar att övervinna å ömse sidor. Arbetsgivarna och arbetsledarna äro ömtåliga om sitt; de äro rädda för att ledningen skall förlora sin myndighet, sin rörelsefrihet, sin driftighet. En del arbetare se med misstro på en nyordning, som i vissa fall kan komma att lägga på dem ett betydande ansvar, utan motsvarande kompensation genom ökad andel i avkastningen. På båda sidor tänker man nog ännu i allmänhet först och mest och lite för mycket på sig själv. Här behöver allmänandan utbredas och det är min tro, att en allvarlig undersökning av problemet skall kunna övertyga många om, att en sådan allmänhänsyn visst icke står i strid med de enskildas intressen, att man även här kan på ett gott sätt samtidigt tjäna allmänt väl och eget bästa. Ju förr vi börja denna undersökning, desto snarare skall insikten härom komma och desto bättre skola vi vara beredda att praktiskt lösa uppgifterna, när de en gång på grund av förhållandenas egen utveckling icke längre kan undanskjutas.
Vårt lands första socialdemokratiska regering föranstaltade en utredning rörande den industriella demokratins problem och genom motion bringades förslaget om införande av driftsnämnder under prövning vid riksdagen 1924. Riksdagen avböjde då att taga ställning, under hänvisning till att myndigheternas yttranden ännu icke avgivits. Men i det godkända utskottsutlåtandet betecknas problemet som ”ett av nutidens allra viktigaste” och understrykes starkt behovet av att finna medel, som kunna leda till samförstånd. Numera föreligga myndigheternas yttranden och det skulle vara av stort intresse att från regeringsbänken få höra, huruvida man inom den sittande regeringen överhuvud ägnat saken någon uppmärksamhet. Skulle regeringen vara tveksam ifråga om en framställning till riksdagen behöver den därför icke sitta med armarna i kors. Finnes intresse kan detta mycket väl taga sig uttryck i ett initiativ för att föra samman representanter för de närmast intresserade parterna till överläggningar om ett friare realiserande av idén om driftnämnder och om en ännu längre gående industriell demokrati. Genom ett dylikt initiativ skulle regeringen – jag upprepar det – göra större gagn för arbetsfreden än genom att trumfa igenom en lagstiftning, som på många håll betraktas såsom en klasslagstiftning. Skulle icke den sittande regeringen i elfte timmen kunna taga sitt förnuft tillfånga och åtminstone göra ett försök att handlägga denna viktiga angelägenhet såsom en allvarlig samhällsfråga och icke endast som en prestigefråga för vissa ledande frisinnade och liberala politiker?
Den industriella demokratins problem är emellertid icke blott en fråga om fred på arbetsmarknaden. I sin innersta kärna berör det hela formen för förvaltandet av landets produktiva företag och syftar ytterst till att på det industriella området fullborda den utveckling, som redan ägt rum på det politiska området, nämligen från envälde till demokratiskt styrelsesätt. Men liksom vägen till politisk demokrati var lång och mödosam, räkna vi med att den fulla industriella demokratin endast så småningom kommer att genomföras. Det är dock på tiden att en början göres och ingen är närmare till att här taga ett initiativ än landets regering. Har den sittande regeringen någon tanke på ett sådant initiativ så bör den icke försvåra för sig själv genom en politik, som skapar misstro och motvilja bland de organiserade arbetarna.
Den känsla av trygghet till existensen, som förvissningen om bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka samt på ålderdomen skänker, gör den enskilde mera medveten om sitt medborgarskap. Den alstrar också den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla, som är kännetecknande för en god demokrati. Men den sittande regeringen tycks sakna sinne härför. Dess sociala reformprogram företer en stor torftighet. Det enda, som bjudes, är borttagandet av karenstiden vid olycksfallsersättning. Förutom arbetslöshetsförsäkringen saknar man även i år sjukförsäkringen. Har det nederlag, som statsministern med sitt manövrerande i fjol beredde regeringen i denna fråga, förtagit den lusten för ett nytt försök? Moderskapsförsäkringen kommer icke heller och ingenting göres för att så småningom utveckla pensionsförsäkringen dithän, att den verkligen kan bereda de fattiga gamla någon trygghet på ålderdomen. Torftigheten är så mycket med skriande, som man låtit regeringsorganet i förväg utlova ”sociala omvårdnadsplaner med djupgående allmänna verkningar”. Är det någon som märkt något sådant? För egen del har jag icke kunnat göra någon annan upptäckt än den, att regeringen ingenting vill och ingenting av betydelse gör för att utveckla den sociala omsorgen. Varför ? Det kan ju inte vara uteslutande reformlathet. En regering, som ägnar så mycket intresse t.ex. åt restaurangdansen, att den tvingar kontrollstyrelsen att skriva två gånger om samma sak, den saknar tydligen inte ett visst refomnit. Men detta tycks vara mer inriktat på reklam än på att verkligen åstadkomma något av värde för dem, som leva i betryck.
Att under såna förhållanden hoppas på några initiativ från regeringens sida, som skulle kunna befordra en ekonomisk utjämning vore nästan löjligt. Kanske är det bäst att från början säga ifrån, att jag inte önskar se hr Ekman i aktion för att åstadkomma någon ”delning”. Vi resa inga krav på att man bara skall ”dela lika”. Jag trodde ett slag att detta icke skulle behöva försäkras, men så såg jag att en av våra författare i ett för övrigt förträffligt tal till ungdomen utropar:
”Framförallt, tro icke den lockande läran, att allt blir bra, bara vi dela upp penningen mellan oss. Vi svenskar kunna lika litet som andra nationer leva på att dela. Det är mycket viktigare för oss att skapa nya värden, ekonomiska och kulturella.”
Mot dessa synpunkter finns från socialistiskt håll egentligen inget att invända. Vilja vi leva måste vi skapa nyttigheter och värden och ju större tillgången på dessa är desto rikare kan livet bli. Men det skall skapas för folket, icke för några privilegierade. Ernst Didring framhöll själv, att den sanna demokratin bottnar i hjälpsamhet mot varandra och framförallt i rättrådighet. Men den rättrådige kan icke försvara, icke finna sig i den nuvarande ekonomiska ordningen, den nuvarande fördelningen av värden, som skapats och skapas. En fortskridande utjämning måste här ske vid lönernas avvägning, vid beskattningen och genom socialisering. Kan t.ex. tiden icke anses mogen för överföring till det allmänna i viss utsträckning av enskilda förmögenheter genom begränsning av arvsrätten och en kraftigare arvsbeskattning? Och borde icke framförallt det allmännas representanter i regering och riksdag tillägna sig den känsla för det allmännas rätt och intresse, som är den bärande i socialiseringstanken? De fördomar, som avslöjat sig t.ex. i kritiken av socialiseringsnämndens yttrande rörande allmänna principer för en ny gruvlagstiftning – ett ärende, som regeringen heller icke ”hunnit med” – borde icke få behärska statsmakterna. Det hävdande av statens ägande- och förfoganderätt över naturtillgångar, som sker i detta yttrande, borde i vår tid anses självklart. Ur speciella socialistiska synpunkter kan ju detta socialiseringsnämndens förslag icke betraktas såsom särskilt betydelsefullt, men det ger en riktig inställning och kan bli till nytta även på så vis, att det tvingar en del medborgare att tänka över problem, vilka snart nog kunna komma att tillhöra dagens brännande. Jag har redan pekat på, att inom en politisk demokrati måste också det ekonomiska fåväldet falla. Det politiskt fullmyndiga folket kommer icke i längden att finna sig i, att de viktigaste medlen för produktion av dess livsbetingelser, för bevarandet och ökandet av välståndet, ligger i händerna på några få kapitalister, som ofta för att tillgodose sitt vinstbegär åsidosätta hänsynen till både produktionens och andra allmänna intressen. Det är väl för landet, om medborgarna i god tid tänka sig in i de uppgifter, som vi här kunna komma att ställas inför.
Den stora uppgiften för ärlig demokratisk politik är, såsom redan sagts, att göra vårt land till det goda medborgarhemmet, med tryggad existens för dem, som där bygga och bo, med allas samverkan för gemensamt bästa. Den uppgiften vore naturlig för en borgerlig demokrati, som en gång bröt sig väg under fältropet: frihet, jämlikhet och broderskap. Men det var länge sen de nuvarande excellenserna Ekman och Löfgren, ledarna av vad som alltjämt vill anses vara en borgerlig demokrati, drömde om att gå längre än till demokratins utanverk. Det kan vara likgiltigt, om de slagit sig till ro med vad som är på grund av bristande vilja eller därför att de icke orka gå vidare. Det är till själva faktum vi ha att hålla oss. Den sittande regeringen lovade visserligen stolt en gång att leda det fortsatta framsteget, men den har hittills endast visat sin oförmåga. Av den är intet av något betydenhet att hoppas för arbetet på social och ekonomisk demokrati. Den framstår till och med ofta såsom ett hinder för detta arbete. Detta är avgörande för vår hållning till densamma. Det är avgörande också för de stora massor av vårt folk, som drömt om att efter den politiska demokratins genomförande statsmakterna på allvar skulle taga itu med uppgiften att häva betrycket och otryggheten.
Regeringen kan ju, om den vill, trösta sig med, att om den i detta stycke klandras av oss socialdemokrater, så får den pris från högern. För högern är nämligen privilegiesamhället den naturliga ordningen och endast långsamt kommer man på det hållet till insikt om att ”evigt ej kan bli det gamla”. Högerns ledare i denna kammare, amiral Lindman, har nyligen offentligt berättat, att högern ännu under detta sekels första decennium betraktade socialdemokraterna ”som politiska intränglingar”. Han gör det knappast numera. Men lika kortsynt som hans uppfattning om oss socialdemokrater var ”under seklets första decennium”, lika kortsynt är det, om man på borgerligt håll tror att under en politisk demokrati de sociala skrankorna och det ekonomiska fåväldet skola kunna bestå. Och kortsynthet är alltid till skada. Därom har den långa striden för politisk folkstyrelse burit oss månget vittnesbörd. Man borde taga lärdom. Man borde på borgerligt håll förstå, att om man vägrar uppmärksamhet åt det som alltmera allvarligt sysselsätter stora befolkningsgrupper, om ledarna för den borgerliga politiken rycka på axlarna åt kravet på den politiska demokratins kompletterande med social och ekonomisk demokrati, så kan detta endast vara till förfång för den lugna utvecklingen. Motsättningarna skärpas istället för att mildras och avlägsnas. Striden förbittras och förlänges. Kraft förnötes och värden förspillas i onödan innan man kommer dit, som man dock måste komma och dit man snart nog skulle nå om överallt funnes socialt förstånd, verklig samhällsanda och god vilja.